tisdag 2 februari 2010

Tortyr mot en 4-åring

Har du läst "Pojken som kallades Det"?
Det är en sann berättelse som handlar om en pojke som inte får någon kärlek från sin mamma, han får stå ut med tortyr hela dagarna. Den är sann och utspelade i England. Aldrig kunde jag tänka mig att något sånt skulle kunna hända i vårt trygga Sverige. Men när jag hörde på tv4 nyheterna att en styvpappa hade dömts till misshandel på sin flickvän och hennes 4-åriga son tappade jag hakan och kunde inte sluta tänka på boken som jag hade läst och verkligen fastnat för.
Mannen hade bokstavligt talat torterat barnet, han hade misshandlat honom med en lampfot och gardinståg upprepade gånger. Han hade tvingat den stackars pojken att slicka sitt eget urin, äta upp sin spya, hällt kaustiksoda i hans öga också vidare.
Det finns inte ord för detta. Jag blir arg, nej förbannad, jag vill skrika, jag vill sätta honom på plats, jag vill att han ska lida lika mycket som pojken gjorde och gör, jag vill göra en skillnad. Jag vill så mycket men är feg och okunnig på vad jag kan göra för att få ett slut på allt lidande i världen. Jag vill vara vuxen för att våga säga vad jag tycker så att jag kan få respekt för min åsikt så folk lyssnar. Men istället för att önska så kan man engagera sig och göra så att folk får veta vilka sjuka människor det existerar på vår jord och i vårt land.
När jag läste boken som jag nämnde om innan trodde jag den gjorde gott och visade upp exempel på idiotiska mäniskor. Min fader tyckte tvärtemot, han tyckte det var idiotiskt att trycka upp en sådan bok för då fick folk en bild på hur man kunde utföra sådana handlingar. När min pappa sa det förstod jag inte vad han menade men efter jag hörde om denna nyheten förstår jag vart han ville komma den gången.
Jag vill avsluta med att lägga en tanke på den lilla pojken som har fått stå ut med de här hemska handlingarna och jag hoppas med hela mitt hjärta att han kommer över det och tillslut blir fri från allt lidande.
Sprid kärlek!

1 kommentar:

  1. Mycket bra text my. känner likadant, man vill göra något åt det men känner sig så hjälplös och vet inte vad man ska göra. Hoppas verkligen det blir någon förändring på allt sånt här.

    SvaraRadera